Utveckling och förändring förutsätter engagemang

H22 fortsätter under ett par veckor till. Det är inte ett fiffigt namn på en vätgasfabrik eller en ny variant av coronavirus. Det är en stor, inbjudande utställning som tar plats i en hel stad.

En samhällsbyggnadskonferens som gör ett maraton. En samling med händelser där internationella, nationella, regionala och lokala möten tar form. Här och nu utgör man en plats för samtal om framtiden och en demonstrationsyta för hur man vill att hållbarhet ska ta form. Vi pratar en hel del om det här i senaste podden, lyssna gärna på avsnitt 34.

Det är inte några enskilda event som finansierats med projektmedel i något EU-projekt eller ett initiativ som någon annan hittat på. Och nej – det är inte här i norra Sverige, utan i sydligaste Skåne. 

H22 ska läsas som Helsingborg 2022. Så heter det därför att det 1955 hette H55. En mässa för arkitektur som satte ett antal nu unika byggnader från funkisperioden på plats i staden. Mässan satte minnen för alla som varit med och för turistguider som nu berättar. Där under 1955 lär den första hamburgaren serverats i Sverige, påstås det. Affischer från H55 är nu värdefulla dyrgripar. 

Varför här och varför nu, frågar jag mig. Svaren varierar beroende på vem man frågar. Jag inser att det sker här och nu för att det är bestämt så. Beslut är fattade på plats. I Helsingborg. 

Jag kan inte se någonting yttre som gör det allra mest finurligt att göra detta i Helsingborg och att göra det just nu. Istället är det ett uttryck för att man där vill vara en samlingsplats för omställning och man vill vara platsen dit just jag måste åka om jag eller min arbetsgivare är intresserad.

Omställning, utveckling, diskussion och samarbete är en lagsport som kräver deltagande och engagemang. De samhällen som vill vara arenor för den lagsporten hamnar automatiskt i sällskap med de individer, organisationer och företag som intresserar sig för det.

Det är svårt att prata om Skellefteå utan att någon gång i samtalet komma in på den industrisatsning i batteritillverkning som Northvolt just nu färdigställer. En oerhörd prestation att landa för en kommun som under så lång tid planerat för att hantera både minskande befolkning och därmed minskande ambitioner. Satsningen beskrivs ofta som händelsen som utgör Skellefteås förändring.

Den kulturskribent i riksmedia som gjort hela sin karriär på att skildra norra Sverige med vemod och som ett offer för samhällsutvecklingen ansträngde sig i ett flersidesreportage: Han skildrade Skellefteå som klamrat sig fast vid det sista halmstrået batterifabriken, och att man nu byggt ett kulturhus som monument över fabriken. Den liknelsen är lika fyndig och känslosam, som den är felaktigt. Effekten var nog viktigare än saken och en bra berättelse kanske inte ska hindras bara för att den inte är sann. 

Skellefteå kommun bestämde sig för att bygga Sara kulturhus långt innan Peter Carlsson från Northvolt siktat in sig på kommunen. Det är en kommun som själv bestämt att man ska vara en del av en annan utveckling än den man sett tidigare. Fabriken är ett redskap där samhället häver sig mot en annan framtid. Först kulturhus, sedan följer annan utveckling som konsekvens och möjlighet. 

Däremot finns inget S22 i Skellefteå, om man skulle valt samma sorts förkortning som Helsingborg. Tidigare kanske det skulle vara svårt, eftersom platsen inte såg sig som centrum för utveckling och förändring. Det har förändrats. 

Ett Skellefteå2025 eller ett Boden2025? 

Nu bor jag redan bra, men efter att ha sett Helsingborg hann jag tänka många gånger att det är en intressant plats att bo på. Det blåser dessutom nästan lika mycket som det gör hemma i Luleå.

Jonas Lundström