Tack för underhållningen och guldet!

För två veckor sedan skrev undertecknad följande rader i sin krönika:

” En finalplats för Luleå Hockey/MSSK är i mina ögon en maxutdelning med tanke på de spelartapp man gjort inför säsongen. Brynäs går hårt åt HV71 i den andra semifinalen och allt talar för att det blir Gävlelaget som står för motståndet i en eventuell final. I en serie över fem matcher har jag svårt att se Luleå Hockey rubba Brynäs. Men jag har gärna fel.”

Och så fel jag hade. Första finalmatchen var en ren defilering där Luleå Hockey/MSSK var det bättre laget. Rakt igenom.

Kommande matcher blev jämnare, men Luleå Hockey/MSSK hade ett utmärkt läge att ändå säkra hem guldet redan i match fyra. På hemmaplan.

Inför storpublik, fans, vänner och familjer på läktarna. Ledning med 1-0 i matchen och ett utmärkt läge.

Men som den minnesgode kommer ihåg slutade match fyra med kaos och katastrof. Toktorsk med 2-7 på hemmaplan och tyckare som ansåg att laget svek allt och alla.

Jag ber att inte få hålla med.

Match fyra är en sådan där typisk hjärnvrickare som kan välta en hel serie. Orsaken?

Ett dåligt, ja rent horribelt, domslut. Ett domslut, eller snarare brist på domslut, som ledde till Brynäs kvitteringsmål i mitten av första perioden. Brynässpelaren var så uppenbart offside att, rimligen vem som helst borde sett det. Inte minst domargänget på planen.

Men icket.

Och målet var ett faktum. Det målet gav Brynäs energi, och bara sekunder senare kunde gästerna göra ledningsmålet. Luleå/MSSK gick till periodvila med underläge 1-2.

I pausen ser man givetvis reprisen på kvitteringsmålet i omklädningsrummet och tankarna börjar snurra. ”Det borde inte varit mål”, ”om de inte kvitterat så hade de sannolikt inte gjort 1-2 heller”. Tankar som är fullt rimliga att ha i en sådan situation. Fokus på fel saker, helt enkelt.

Luleå Hockey/MSSK tappade matchen och förlorade stort. Men förlusten är inte grejen.

Det är hur man reser sig efter en förlust. Det är vad som spelar roll. Luleå Hockey/MSSK visade direkt i den femte finalmatchen att fokus var på rätt sak. Fokus var på en sak. Guld.

Då spelar det ingen roll att man kan skratta åt hur risigt skött allt är kring avstängningar i matchserien. Att bara timmar innan nedsläpp få besked om att en spelare stängs av, trots att det gått nästan två dygn sedan senaste matchen. Pinsamt, om ni frågar mig. Hade aldrig accepteras inom SHL. Aldrig.

Nå, det var en passus. Luleå Hockey/MSSK kom ut med energi, fart och beslutsamhet. Pang, pang, pang. Så stod det 3-0. Visst, Brynäs reducerade. Men kom inte närmare än 3-2. Sedan klev Petra Nieminen fram och avgjorde med sitt 4-2-mål för att sedan slå in femman i tom kasse.

Hjältarna är givetvis Nieminen, Sara Grahn, Linn Peterson (med två mål i går), Viivi Vainikka. Listan går så klart att göra lång.

Men i mina ögon är det två som sticker ut, sett över hela säsongen. Härförare som med hårt arbete och moral visar vägen.

Jenni Hiirikoski och Noora Tulus. Ursäkta kraftuttrycket, men helvete vilka hockeyspelare.

Brynäs fick se sig snuvat på ännu ett SM-guld, men som många redan konstaterat så har man vunnit annat. Satsningen på damerna inom föreningen bär. Den ger intäkter. Den ger publik.

Innan jag sätter punkt för det som ändå får kategoriseras som en hyllningskrönika vill jag hylla en person till.

Tränaren Mikael Forsberg. Uträknade inför säsongen. Utan någon annan, tidigare, guldmakare vid sin sida tog han sitt lag hela vägen. Respekt.

Och tack, för underhållningen och guldet.

Malin Öhrlund