Politiker, prata ur skägget!

Det är valår och det märks, skulle man kunna säga. De stora tv-kanalerna laddar på med partiledardebatter. En del av det traditionella slaget med frågor och svar, andra med experter i studion och politiker som får debattera frågor som rör allt från skola, bensinpris och polis till klimat, försvar och demokrati.

Snart kommer våra lokala och regionala politiker att dyka upp i lokalmedia. Det är bara att hålla tummarna att partiernas representanter är bättre än rikspolitikerna på att berätta vad de vill göra och åstadkomma. För det är nåt i den politiska retoriken som blivit käpprätt åt skogen. Åtminstone när riksdagspartiernas företrädare ger sig in i debatten.

Gång på gång noterar jag med stigande förvåning att våra rikspolitiker ägnar mer tid åt att berätta vilka fel de politiska motståndarna har än att föra fram sin egen politik. Det är ungefär som i skolan när jag var ung: De som satt längst bak ägnade lektionerna åt att störa ordningen. De kommenterade hellre läraren och klasskamraterna i stället för att visa vad de själva kunde (läs: inte kunde). I tv-studion ser det ut på samma sätt, och utfrågarna kommer liksom inte åt bråkmakarna.

Annat var det när de tre skjutjärnen Åke Ortmark, Lars Orup och Gustaf Olivercrona ledde debatterna i landets enda tv-kanal. De tre O:na ställde raka frågor, i synnerhet på sådana ämnen som politikerna ville slippa. Frågorna skulle besvaras klart och tydligt, utan bortförklaringar och svammel. Den partiledare som gav sig ut i terrängen och trodde att han (det var bara män på den tiden) kollrat bort utfrågarna blev snart varse om motsatsen. O:na tillät inga kringmanövrar.

Dåvarande statsministern Tage Erlander gick på pumpen så att det sjöng om det. Utfrågarna ställde frågor om den akuta bostadsbristen eftersom det byggdes på tok för få bostäder. Statsministern svävade ut i etern och pratade stort och vitt och brett om den fina bostadspolitiken. Men de tre O.na kontrade snabbt med den raka frågan vad en ung bostadssökande barnfamilj skulle göra om de inte fick nånstans att bo. Den socialdemokratiska partiledaren tvingades till ett rakt svar:

– De ska förstås ställa sig i bostadskön!

Ridå. Det sägs att intervjun bidrog till att socialdemokraterna det året fick det hittills sämsta valresultatet sedan 1940-talet.

I dag är våra politiker drillade att klara tuffa utfrågningar. Förmodligen skulle de klarat sig i ordväxlingarna med de tre O:na också. Det politiska samtalet, och de politiska utfrågningarna, har förändrats radikalt under de senaste decennierna. I bakgrunden finns en slags professionalisering av politiken. Det menar bl a Anna Tyllström, docent i företagsekonomi på Uppsala universitet och Institutet för framtidsstudier. I tidningen ETC säger Tyllström att det i dag arbetar fem-sex gånger fler som politiskt sakkunniga och politiska sekreterare än för 30 år sedan. Det har skapat en helt ny situation: De som inte har kvar sitt jobb i regeringen eller riks­dagen efter en valförlust måste hitta andra jobb.

När de unga sakkunniga lämnar politikens innersta cirkel går de ofta över till PR-branschen. Något som socialminsitern Ardalan Shekarabi ifrågasatt i en närliggande diskussion: När PR-byråerna rekryterar tidigare beslutsfattare finns det en risk för intresse­konflikter. Bara misstanken att politiker utnyttjar sina positioner eller exklusiva kunskaper för annans vinning än det allmänna skadar förtroendet i samhället.

PR- och påtryckarbranschen är på gott och ont. I många fall bidrar PR-byråerna med fördjupade kunskaper och nya perspektiv i viktiga frågor. Men det finns också avarter där PR-byråernas egna kommersiella intressen går före politikens. I fonden anar man också en växande konflikt mellan journalister och politiker. En konflikt som får politiker att vända sig till PR-byråer och politiska konsulter för att få så kallad mediaträning.

Mediaträning kan definieras som metoder politikerna använder för att påverka sina möten med journalister. Att få debatten att handla om det de vill, inte det journalisterna är ute efter. I träningspaketet ingår förstås även tips på hur man bör vara klädd, vilka gester man ska använda i olika former av budskap och hur man hanterar riktigt besvärliga utfrågare. Journalisten Paul Ronge har t ex skrivit en politisk handbok i mediaträning med den uppbyggliga titeln ”När Janne Josefsson ringer så klarar du pressen”.

En grundregel i den politiska mediaträningen är att aldrig, aldrig, aldrig ljuga. Säg i stället sanningen. Tyvärr brukar det rendera i att sanningen antingen förs fram med kommentaren ”inga kommentarer” eller att sanningen repeteras gång på gång på gång. Politikern fastnar som en trasig grammofonskiva. Är det nånting politiker aldrig pratar länge om så är det sanningar. Åtminstone verkar det så.

En av de mest beryktade hackande grammofonskivorna är moderaten och tidigare migrationsministern Tobias Billström. I samband med Wikileaks-härvan påstods Billström ha uttalat sig nedlåtande om iranska flyktingar. TV-Aktuellt ställde honom framför kameran för att ta reda på vad ministern egentligen sagt. Reportern ställde 18 frågor. På samtliga 18 frågor svarade Billström samma sak, ungefär så här: ”Den svenska regeringen kommenterar inte Wikileaks-dokumenten…”.

I sista frågan omformulerade journalisten frågan för att tydliggöra extra noga att frågorna inte handlade om Wikileaks-dokumenten utan om ministerns påstådda uttalande om iranska flyktingar. Reportern sa, ungefär: ”Vi har pratat med en iranier som säger att du verkar vara rasist. Hur kommenterar du det?”. Då svarade Billström:

– Den svenska regeringen kommenterar inte Wikileaks-dokumenten… 

Må vi be en stilla bön att det blir ett intressant och givande valår där politikerna inte låter som hackande grammofonskivor. Vi som ska välja bland valsedlarna vill att de politiska alternativen blir tydliga. Men då måste politikerna sköta sig och visa respekt för oss.

De måste prata ur skägget och se till att torgföra vad de själva går till val på. Inte svamla runt som PR-drillade röststrateger.

Berndt Tiberg