Det är nåt fel på "tjejkvällar"

Många har hört talas om uttrycket ”sälj en grej med tjej”. För de som inte är bekanta med uttrycket kan jag berätta att det syftar till alla produkter som säljs med en tjej som marknadsföring, företrädelsevis är dessa produkter riktade till det manliga könet och tjejen som ska ”sälja produkten” är ofta (här generaliserar jag en smula) både lättklädd och utmanande.

Så. Det var begreppet ”sälj en grej med tjej”. På kort tid har jag blivit inbjuden till en annan typ av sälj och tjej. I dessa fall har det handlat om produkter eller evenemang som traditionellt har riktat sig till män, men där företagen och organisationerna nu vill hitta en ny målgrupp – kvinnor.

Därför har man i de här fallen valt att bjuda in till något som man kallar för ”tjejkvällar”. Egentligen ryser jag lite bara av namnet, finns ju inte en vettig människa som tror att det skulle bjudas in till särskilda ”killkvällar”? Eller?

Jag förstår företagens och organisationers önskan om att bredda sina målgrupper och tycker det är rätt. Det jag ifrågasätter är själva tillvägagångssättet. Var är självförtroendet? Varför tror man inte på sina egna arrangemang eller produkter? Att de står för sig själva?

För när det vankas ”tjejkvällar” är själva kärnprodukten sällan i fokus från arrangörens sida. I stället handlar det mycket om inbjudna utställare som då nio av tio gånger är företag som jobbar med smink, hudvård, hårvård, smycken, kläder eller liknande.

”Tjejkvälls”-arrangörer tror nämligen ofta så lite på sin egen kärnprodukt att man på något vis förutsätter att det måste finnas smink, hårprodukter eller liknande för att attrahera den nya målgruppen – kvinnor.

Och det är någonstans där man går vilse. Jag har haft jättetrevligt på de ”tjejkvällar” jag närvarat på, absolut. Det har varit proffsiga utställare, god mat och vissa fall även trevligt bubbel av både alkohol- och alkoholfri karaktär.

Men jag har saknat självförtroendet hos arrangören. Tron på att intresset för den produkt eller upplevelse som företaget vill förmedla är så stort att det räcker. Självklart är det ju så att man måste ha olika ingångar när man presenterar produkter för olika målgrupper, det råder inget tvivel om det.

Frågan är bara om ”tjejkvällar” automatiskt måste innehålla dessa beståndsdelar? Om man ska raljera skulle då en ”killkväll” på exempelvis en skönhetssalong handla väldigt lite om de hudvårdsprodukter som man säljer utan mer snack om motorolja, ishockey och blodiga biffar?

Ni fattar. Jag raljerar – men det här har faktiskt provocerat mig. Trots att jag haft trevligt. För i princip ingen av de ”tjejkvällar” jag varit på har tillfredsställt förhoppningen jag hade när jag anmälde mig – nämligen en djupare kunskap om produkten eller upplevelsen som arrangören säljer eller förmedlar. Däremot kan jag betydligt mer om fransförlängning, hudanalys och smycken. Inte kattskit det heller, men jag tror inte att arrangörens syfte riktigt nås.

Trots allt smakar ”tjejkväll” väldigt mycket 1989. År 2016 tjänar faktiskt många kvinnor mer än sina män, vi går på hockey för att vi gillar sporten, vi köper teknikprylar för vi tycker att det är intressant och vi köper bilar för att bränsleförbrukning, hästkrafter och design tilltalar oss.

Trots att vi är kvinnor. Tro på era arrangemang och produkter, tro på att även kvinnor väljer just er för att ni har bra grejer – inte för något annat.

Malin Öhrlund

Krönikan publicerad i Norrbottens-Kuriren 9/12 2016