Kommer fjälljakten att begränsas i år?

I Konsulatets podd 24 diskuteras en het potatis som kan komma att påverka rättigheten att jaga och fiska ovan odlingsgränsen.  Frågan ska avgöras under stor stress trots att det kan betyda att tusentals människors fritid i naturen förändras. Det handlar om rätten att jaga i fjällvärlden och om alla förutsättningar för att arbeta med nyttohundar inom allt från avel till jaktprov.

Väl gömt i myndighetspromemorior och i så kallade sakkunnig- och expertgrupper ska makten över fjällvärden minska, för de allra flesta som bor och lever i norra Sverige.

Det är så bråttom med den delen som berör de flesta, att förslag på nya förutsättningar för jakt och fiske ska offentliggöras redan före november månads slut. I år alltså! Det är pendeln som nu svängt nästan helt tillbaka till där den var för länge sedan:

Den 23 augusti 1993 utspelades stor dramatik i SVT Nordnytt. Det handlade om att den då nya lagen om småviltsjakt öppnade för enormt många jägare som annars inte skulle haft möjlighet. I protest mot den fria småviltsjakten hungerstrejkade två samer utanför stadshuset i Kiruna. I inslaget hävdade de tvärsäkert att detta var slutet för all samisk rennäring och den samiska kulturen. Det skulle inte finnas renskötsel om lagen skulle träda i kraft.

I reportaget berättade både företrädare för rennäringen och vanliga jägare hur det var innan fjälljakten öppnades upp. Medlemmarna i samebyar hade sedan urminnes tider alltid haft möjligheter att jaga och fiska ovan odlingsgränsen.

Reportaget speglade också den dyra affärsverksamhet som fanns som enda möjlighet för samer som inte var medlemmar i sameby, eller alla de andra boende i fjällområdena. Medlemmar i samebyar sålde jaktresor med helikoptertransport där priset kunde uppgå till mer än 3500 kronor per person och dag. Det skulle i dagens penningvärde betyda 5000 kronor per person och dag där försäljningen helt var på säljarens villkor. Det fanns ingen rättighet till jakt, med mindre än att man köpte sitt deltagande av någon enskild av det sällsynta fåtal som hade rättigheten.

Det var rennäringen som skulle gå under. Argumentationen var inte att det tjänades särskilt mycket pengar på jakten, utan det vara renen som inte skulle klara det tryck på markerna som en fri småviltsjakt skulle innebära. De två intervjuade samerna kanske inte representerade hela den renägande delen av det samiska folket, men de hävdade att intäkterna för jaktpaketen med helikopter och stugvistelser nästan inte gav några pengar alls. Stämmer det var det alltså bara lyxjakt för de allra mest utvalda och rika. 

Många år har gått för att utreda rättsläget kring tillgången till vildmark och fjäll, utanför de vandringsspångar som snitslar turismens vandringsleder. Det tog mer än tio år att rättsligt slå fast att medlemmarna i Girjas sameby skulle ha ensamrätt på att sälja jaktkort på samebyns åretruntmarker. Då framstår ett kommittébetänkande på snabbspolning som ett sämre skämt. Särskilt eftersom riksdagens majoritet tydligt yttrat tveksamheter kring förutsättningarna och utredningsdirektiven och begärt att regeringen ska se över kommittédirektiven så att de speglar viljan hos riksdagsmajoriteten. 

Vi vet att rennäringen inte dött av att det tillåtits fri småviltsjakt ovan odlingsgränsen. Vi vet också att det är svåra frågor och stora intressen för både de fåtal renägare som finns i Sverige och de många människorna i lokalbefolkningen som sedan trettio år tillbaka kunnat få livskvaliteten som ett jakt- och hundintresse ger. Då duger det inte med hastverk eller slutna rum. Då behövs debatt och eftertänksamhet. Som en röst från Kiruna sa: ”man kan inte rätta gamla misstag genom att begå nya”.

Jonas Lundström