Fast i Melloträsket, men ändå...

På detta enkla sätt får jag be om ursäkt till mitt 30-åriga jag.

Detta hade inte kunnat förutspås. På något vis.

Jag är fast i ”Mello”-träsket.

Ofrivilligt får man väl ändå säga. Men ändå. Ni som hänger på Facebook får kanske sådana här notiser med ”minnen”, alltså saker man publicerat för ett antal år sedan. I dagarna fick jag en sådan påminnelse om att jag för ett antal år sedan, typ 12 år, ondgjort mig över fenomenet schlager i allmänhet och uttrycket ”mello” i synnerhet.

Det jag inte visste för 12 år sedan var att jag skulle sitta med en 8,5-åring som fullständigt älskar spektaklet och nöjer sig inte med att man slötittar med näven i en skål chips. Nej, det ska förberedas. Bidragen ska granskas, det ska röstas (och gud nåde om den där jävla appen havererar en gång till) och helst ska hela kvällen kantas av någon form av event.

Av värsta sorten.

Så kallat – ”Mellomys”. Mitt 30-åriga jag ryser i hela kroppen av blotta tanken på kombinationen mello och mys. Nu är det mitt lördagsnöje i cirka sex veckor. Vi är inne på vecka tre nu så det är väl bara hälften kvar…

Som om det inte vore nog med att man måste se eländet varje lördag. 8,5-åringen fortsätter sedan hela veckan efter med att varje vaken tid spela mellolåtarna från helgen. Bara för att ändra sig om vem som egentligen är bäst.

Med det sagt kan jag ju inte annat än recensera de två deltävlingar jag redan sett. Första deltävlingen var ett enda stort kaos där stackars orutinerade programledaren, Oscar Zia, hamnade i en skitsits när ”melloappen” havererade. Stackarn.

Musiken då?

Well. Mello-veteranen Robin Bengtsson gjorde sitt och gick till final, men om sanningen ska fram var nog stjärnskottet Cornelia Jakobs bäst. Och gick till final gjorde hon också.

Men eftersom appeländet inte fungerade var det nog ett par artister som led rejält, däribland kidsens favorit, Theoz, som säkert gått till ”andra chansen” om appröstningen funkat. Nå, ingen skada skedd. Kan jag tycka.

I den andra deltävlingen var det mer svårtippat, men Liamoo var allas favorit och tog sig enkelt till final. Förre vinnaren John Lundvik fick folkets röster och tog sista finalplatsen. Min personliga favorit var Tone Sekelius med ”My Way”.

Det är också fantastiskt hur enkelt saker är för barn. Tone Sekelius är den första transpersonen som deltar i Melodifestivalen. Eller som min dotter förklarade, ”först hette han Thomas och var en kille, men nu heter hon Tone och är en tjej”. Svårare än så behöver det inte vara. Helt utan värderingar.

Hur var det nu med sanningen? Den ska ju fram. Och ska jag vara ärlig njuter jag av varje minut som jag får sitta med 8,5-åringen i soffan, Mello till trots. Tiden, ni vet. Den går så fort att till och med en Mellohatare blir mjuk.

Malin Öhrlund