Därför tog Luleå Basket guld

Givetvis är det tjejerna som ordnar gulden, i år igen. Först Luleå Hockey/MSSK och sedan Luleå Basket i något som inte kan beskrivas på ett annat sätt än en bragd.

Utspelade, uträknade och halvt hånade i media efter rejäla torskar i de två första finalmatcherna mot Alvik. Men sedan hände något. Laget med vinnarkulturen visade att om man nu skulle förlora en SM-final så skulle det göras snyggt.

I läget när ett lag ligger under med 0-2 i matcher är det lätt att laget i underläge sprattlar till i match tre för att sedan ändå förlora match fyra. Det är logiskt. Luleå Basket struntade i att det är logiskt.

Efter match tre kände jag mig aldrig orolig. Man knäckte koden, rätt spelare i Alvik (läs alla utom Klara Lundquist) tog skotten och mycket gick ring ut, man kontrollerade tresekundersområdet och returtagningen. Och hjälpförsvaret, tala om att man fanns där för varandra. Hela tiden.

I de här sammanhangen är det lätt att hylla spelare som Maggie Lucas, Allis Nyström och Ellen Nyström. Och de ska hyllas. Att de ska.

Personligen är jag mest imponerad av Josefin Vesterberg. En spelare med så mycket rå talang, så bra storlek och med ett sådant fantastiskt skott. Men som ändå inte riktigt fått ut allt av sitt spel den här säsongen.

Fram till slutspelet har hon ofta sett ängslig och tyngd ut. Nu tog hon laget på sina axlar, med ett lurigt leende och visade – hit ska vi.

Försvarsmässigt Luleås klart bästa spelare, dessutom vågade hon spela ut hela sitt register. I sista finalmatchen sköt hon trepoängare, satte straffkast och drev på korgen. Dessutom ansvarade hon många gånger för att dribbla upp bollen i anfall.

Jag har den yttersta respekten för hur Vesterberg reste sig och bar sitt lag. Det bådar synnerligen gott inför kommande säsong.

Givetvis är nycklarna fler, Maggie Lucas blev en lagspelare, Allis Nyström köttade ut Janel McCarville och Ellen Nyström tog fler smällar än Tyson.

Lägg därtill oerhört viktiga poäng av Matilda Åhlberg, Felicia Camara Ponturos försvarsspel och Chioma Nnamakas smartness precis överallt.

Robin Sandberg pekades ut som en clown av Alviksspelarna under säsongen. Men det var ändå han som stod som segrare i coachmatchen. Således – vem är det då som är clownen?

Det här laget förtjänar att hyllas på alla tänkbara sätt och jag var imponerad över sättet som Alviks stjärnor hanterade den svåra stunden efter förlusten. Att tappa en 2-0-ledning och sedan försöka sätta ord på det direkt efter slutsignalen. Det är tufft. Klara Lundquists smärta gick rakt genom rutan och en så pass rutinerad räv som Janel McCarville hade svårt att hålla undan irritation och besvikelse. Men svarade på frågorna, försökte ge en analys och gratulerade Luleå Basket.

Proffsigt. Jag förväntar mig dock inget annat, ska damidrott tas på allvar måste samma krav ställas som på herrarna. Det ingår i jobbet att stå framför kameran, även när det gått åt fanders. Således, mycket snyggt av Alvik.

Coronapandemin sätter tyvärr stopp för ett storskaligt firande, men laget har givetvis firat tillsammans – som sig bör. Vi andra får fira digitalt och passa på att fundera lite över var vi som företagare ska placera våra väl valda sponsorpengar… I guldlagen eller i slentrian hos herrarna?

Malin Öhrlund

Fotnot: Malin Öhrlund sitter i Luleå Baskets styrelse sedan säsongen 2018/2019. Foto: Luleå Basket.