Carina Sammeli, dags att återöppna Vitåskolan!

Luleås nyvalda kommunalråd Carina Sammeli talade i SVT Nyheter Norrbotten kring att utredandet av Luleås skolstruktur dröjer ytterligare en tid. Hon sa att det finns ett glapp mellan de som jobbar med skolfrågorna och de som berörs av dem. Det är ett understatement. Ett glapp är inte rätt beskrivning när en folkomröstning placerar 91 procent på en sida och 7 procent på den andra. Det är en oceans skillnad.

Det är ett sådant glapp som gör det rätt och nödvändigt att snarast utreda en öppning av Vitåskolan. Inte en utredning OM den ska öppnas, utan HUR det ska gå till på bästa sätt. Det skulle vara ett tydligt tecken på att kommunledningen är beredd att möta människors engagemang och visa förmåga att tänka om.

Glappet som kommunalrådet talar om handlar nämligen i sak inte om de som arbetar med skolfrågor och de som berörs av dem – utan om vilken syn som kommunen har på sin egen utveckling och på vilken sorts kommun man vill vara. Glappet handlar om att de som styrs inte känner förtroende för den väg som de styrande vill ta.

Frågan om skolstruktur handlar inte bara om utbildning. Egentligen är kanske utbildningsdelen rent av underordnad. Det finns, vad jag vet, ingen forskning som entydigt pekar ut sambandet mellan storleken på en enskild skola och den sammantagna kvaliteten på utbildningen. Det finns inte heller, vad jag vet, någon entydig forskning som pekar på att små samhällen lyckas bättre eller sämre än stora samhällen i att utbilda barn och ungdomar.

Skolfrågorna är däremot avgörande för hur en kommun klarar sig och hur människor ser på en kommun. Det är med goda skolförhållanden som med andra trygghetsfrågor: människor vill flytta till och bo på ställen där de och deras familjer mår bra och känner tillförsikt.

Det är uppenbart att kommunens service påverkar människors möjligheter att välja var man vill bo och leva. Det är få barnfamiljer som har möjligheten och viljan att leva där all service finns väldigt långt borta.

Skolan är därför en huvudfråga för just de som påverkas. Byar och samhällen som tappar möjligheten att attrahera människor att flytta in förändras gradvis. Befolkningen blir äldre och kommunens närvaro blir mer med hemtjänst än med förskollärare.

Luleå jämför sig ofta med Umeå. Luleå är väsensskild från Umeå i hur kommunen ser ut. Umeå har starkt fokus på sin stadskärna och på bostadsområden runtomkring. Luleå är likt Skellefteå en sammanslagen kommun, med förhållandevis många invånare som bor en bra bit från stadskärnan. Skellefteå har Jörn och Burträsk, medan Luleå har Ersnäs och Råneå. Umeås Ersnäs är istället Bjurholm, som är sin egen kommun i Umeås närhet.

Att driva skolverksamhet i byar är dyrare än i stadsdelar eller bostadsområden. Det är lätt att inse – det kostar mer per elev i lokalkostnader över tid, men framförallt betyder mindre undervisningsgrupper en ökad personalkostnad per elev, jämfört med stadsdelens eller bostadsområdets skola. I en kommun som har både stadsdelar och byar kan det väga upp varandra. Då skapas utrymme för att de många eleverna i de stora skolorna kan skapa möjligheter för kommunen att ha en levande landsbygd utanför stadskärnan.

Ett Luleå som växer behöver inte betyda en stadskärna som växer på byarnas bekostnad. Luleå har möjlighet att växa än mer om det erbjuds olika alternativ att leva och bo. Ett Luleå som växer behöver vara fler saker än ett mindre Umeå. Människor väljer att bo av olika skäl och ett växande Luleå behöver tänka flera tankar samtidigt.

Istället för att tala om framtidens skola behöver vi tala om framtidens skolor. Att slå fast principer om att förändra skolstrukturen i grunden är någonting större än skolfrågor. Det behöver Luleås styrande inse och kanske ta lärdom av när andra kommuner försökt dramatiskt förändra strukturen i skolan. Gör de inte det, kommer de att ersättas av andra styrande när väl medborgarna gått till val om ett drygt år.

Jonas Lundström