Bolund, Zlatan, Myror och Elefanter

01
Maj
JONAS LUNDSTRÖM: Gruvtillståndsansökningarna tar så lång tid att det växer mossa på regeringens pärmar. Det börjar likna en visa som Magnus, Brasse och Eva sjöng om "här" och "där".

Sveriges miljö- och klimatminister görs till driftkucku av medias krönikörer för det lite lustiga misstaget att i ett pressmeddelande mena att han framträdde vid Bidens klimatmöte, när han i själva verket var på ett förmöte, inte med USA och Kina, utan med Nordmakedonien och Malta. Skillnaden var allt för stor mellan vad som var här eller där.

Under samma vecka fortsatte diskussionerna om här eller där för ministern. Det var ett reportage i SVT om den lilla byn Offerdal, där ett energibolag planerar en vindkraftpark. De som bor där och de som ska flytta in i nybyggda hus i närheten vill inte ha vindkraften. Inte här, tyckte till och med Zlatan, som köpt tomt i närheten. I studion tycktes ministern hålla med om att vindkraft inte skulle byggas just där. 

På likartat sätt resoneras det kring gruvetableringar. Den nödvändiga omställningen av samhället kräver att vi utvinner sällsynta metaller och mineral. Metaller och mineral behövs för att tillverka batterier, att skapa ännu bättre och energisnålare datorer och annan elektrisk utrustning men även för att fler människor som reser sig från fattigdom vill ha de bekvämligheter som vi ser som självklara. En del hävdar då att klotet inte klarar det, utan de bekvämligheter som vi har, därmed inte ska kunna finnas för de som inte redan har dem. ”Här” ska vi ha, men inte ”där”.

Växer mossa

Den svenska berggrunden är underprospekterad. Med det menar jag att det finns förekomster av viktiga metaller och mineral som kanske är fyndigheter som lönsamt kan utvinnas. Vi behöver förstå mer om vad som finns i under vår jord, för att bidra till världens omställning. Då behöver vi göra ett antal förändringar, eftersom de ekonomiska riskerna för den sortens undersökningar sedan lång tid tillbaka tas av privata företag på en världsmarknad. Det måste finnas rimliga villkor för att undersöka marken, rimliga spelregler för hur fyndigheter sedan kan tas till produktion på det mest miljövänliga sättet som vi människor klarar. Det måste dessutom finnas en förutsägbarhet i hanteringen av tillstånd och krav från våra myndigheter. Den största bristen ligger i att det kan ta oändligt lång tid att bara få ett beslut. 

Nu ligger gruvtillståndsansökningar så länge hos regeringen som sista beslutsinstans att det säkerligen växer mossa på pärmarna. Det finns alltid ett ”inte här”, utan istället ”någon annanstans” i frågan om var vi ska utvinna de mineral och metaller världen behöver. Frågar vi hur länge något kan få ligga, hinner vi bli gamla redan innan vi får svar på frågan. Nu ska det utredas säger Regeringen, men den utredningen dröjer lägligt till efter valet.

Inte på min bakgård

Det är inte etiskt rimligt att förutsätta att vi ska ha elbilar i Sverige om de är byggda med metaller och mineral, som tas fram på ett sämre sätt för både människor och miljö. Fenomenet brukar kallas ”inte på min bakgård” och med det mena att det som man tycker är bra någon annanstans är dåligt när det finns här i närheten. Rimligt måste vara att med handling följer konsekvens. Att vi har samma etiska kompass hela tiden och dessutom bär den med oss.

Som barn såg jag barnprogrammet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Inte bara lärde jag mig bokstäver och prepositioner av Magnus, Brasse och Eva. Jag lärde mig också om vilket synsätt vi måste ha på etik och miljö. Tillsammans sjöng de att ”Där är där man inte är – Här är där, där man är”. 

Till Per Bolund och andra fortsätter sången med refrängen ”och här har man alltid med sig”. Kommer vi ihåg den sången så vet vi att det inte håller att peka bortåt och säga att där passar det som inte passar här. Det kan gälla alla delar vi alla behöver, men som påverkar vissa mer än andra. Det gäller i visan, som med skogen, malmen, kemin och kraften. Vill vi ha den måste också vi vara med och ta fram den. Refrängen upprepas: ”För här har man alltid med sig”.

JONAS LUNDSTRÖM

Foto: Statsrådet Per Bolund. Fotograf: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Fler krönikor

15
Okt

Broderiets mästarinna gästar Konsulatet

Britta Marakatt-Labba är en av våra mest uppmärksammade konstnärer internationellt. Hon har kallats Broderiets mästarinna och har fått en rad utmärkelser för sitt samiska konstnärskap.
Det tog 40 år för den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba att slå igenom. I Norge var hon känd, och till viss del i Sverige. Men när en gallerist i Stockholm bestämde sig för att ställa ut Marakatt-Labbas bilder möttes hon av småspydiga kommentarer – hemslöjd är väl inget att satsa på! Nyligen tilldelades Britta Marakatt-Labba det ärofyllda Ragnar Lassinanttis kulturpris för 2021.
11
Sep

Luleå Hockey kan gå hela vägen

Luleå Hockey kan gå hela vägen

MALIN ÖHRLUND: Respekt och ledarskap är de viktigaste ingredienserna för att få stopp på hockeyns många hjärnskador. Och kanske kommer Luleå att gå hela vägen i årets SHL.
30
Aug

Lätt som det låter, fast på engelska

Lätt som det låter, fast på engelska

Att utländska ord smyger sig in i svenskan är helt naturligt. Men ibland går det till överdrift – as simple as it sounds, skriver Berndt Tiberg i denna krönika för Konsulatet.
27
Aug

Yrkesfiskarna väger lätt i forskningen

Yrkesfiskarna väger lätt i forskningen

Jonas Lundström reflekterar över naturens artrikedom och att vissa arter är naturligt sällsynta. Man kan inte alltid utgå ifrån att det beror på mänsklig påverkan.