Alliansfriheten är död. Leve alliansfriheten.

Rysslands president har satt allt på ett kort. Ukraina ska krossas och förödmjukas. Till vilket pris som helst. Humanitärt, ekonomiskt, politiskt. Vågar någon förhålla sig alliansfri till världens farligaste ledare?

I Konsulatets podd 11 mars pratar vi om hur kriget i Ukraina påverkar oss i Sverige och Finland. Den svenska opinionen i Natofrågan har på nolltid gått från tvekan till vilja. Hade det varit folkomröstning i dag hade med stor sannolikhet Natoförespråkarna vunnit. Men det här är inte en fråga om vad folket tycker för stunden, det är en fråga som måste avgöras av riksdagens politiska partier.

Att Finland var snabbare in i Europeiska unionen än Sverige har klara paralleller med dagens osäkra säkerhetsläge. För vårt broderland i öster handlade EU-medlemskapet nämligen om säkerhetspolitik i första hand. Att inte vara ensam om den ryska björnen blir förbannad. 

Förhållandet är likartat när det gäller Nato. Finland har i ett par decennier hållit dörren på glänt för att snabbt kunna ansluta sig till den västliga försvarsalliansen – om om skulle inträffa.

Sveriges alliansfrihet ligger fast, brukar det heta i debatten. För egen del har jag aldrig tyckt annorlunda. Senaste tidens händelseutveckling visar dock att alliansfriheten sitter löst. Många av oss som sagt nej till Nato byter sida; Att stå utanför den internationella försvarsalliansen kan bli ett idealistiskt självbedrägeri. Vi har inte råd med det.

Orsaken stavas Vladimir Putin. När Sverige och Finland beslutade skicka vapen till Ukraina menade Putin att vi skulle ”hållas ansvariga” för tilltaget. Ett uttalande som av många tolkats som ett hot om invasion eller nån annan obehaglig vedergällning. 

Ungefär i samma veva spottade Putin ur sig att han beslutat höja beredskapen för ryska förband med kärnvapenkapacitet och hotade alla som kommer till ukrainsk undsättning med ”fruktansvärda konsekvenser” eller nåt i den stilen. Exakt vad han menade vet ingen, men uttalandet uppfattades av de flesta som extremt hotfullt.

Den putinska retoriken är minst sagt lika märklig som magstark. Om karln vill att Sverige och Finland ska stå utanför Nato borde han naturligtvis välja ett helt annat språkbruk. Men så tänker inte en självupptagen narcissist. I stället uttalar han krigiska hotelser som tvingar oss att tänka på ett annat sätt. 

Vladimir Putin har effektivt övertygat majoriteten svenskar att Ryssland är både opålitligt och livsfarligt, i stånd att verkställa vilka galenskaper som helst. Men den överhettade situationen gör att man bör lägga nåt kallt över pannan och besinna oron; Att Putin skulle få för sig att anfalla Finland eller Sverige måste bedömas som högst osannolikt. Men andra i vårt närområde, Baltländerna, ligger troligen risigare till på lite sikt om Putin får hållas.

Kriget och katastrofen i Ukraina är så laddad och farlig att Sverige inte längre kan stå vid sidan av en möjlig stormaktskonflikt i Europa. Hur gärna vi än vill så kan vi inte längre sticka huvudet i sanden. Vi kan inte fortsätta stå neutrala mellan två helt oförenliga synsätt på världsordningen. Vi måste välja sida. Putin håller på att omöjliggöra för Sverige att bedriva en konsekvent och trovärdig fredspolitik. Effektivt plockar han ifrån oss neutralitetspolitikens viktigaste pusselbit, alliansfriheten.

Även om statsminister Magdalena Andersson stökat till det med sitt uttalande att en Natoansökan nu skulle destabilisera situationen, har säkerhetsläget fört de svenska och finska folken närmare varandra. Närmandet handlar inte bara om ett fördjupat militärt försvarssamarbete, nu skapas en tajtare folklig allians än på mycket länge.

Vi måste åtminstone gå tillbaka drygt 80 år för att hitta en starkare länk mellan våra länder. När Finland överfölls av Ryssland 1939 var den svenska parollen ”Finlands sak är vår”. Tusentals svenskar stred för Finland, finska barn fick skydd här, hundratals miljoner samlades in och vi bidrog med ett omfattade humanitärt och militärt stöd. Ungefär samma engagemang som vi nu ser för det ukrainska folket.

Finland och Sverige är i grunden mycket lika. Två starka demokratier som tillhör det fåtal som kan kalla sig världens minst korrupta. Våra folk har gemensamma värderingar som inte accepterar förtryckare, i synnerhet inte auktoritära ledare som sätter sig på vårt självbestämmande.

I ljuset från Putins granateld över Ukraina blir insikten till sist uppenbar: Sverige och Finland delar sina intressen tillsammans. Finlands sak har blivit vår gemensamma.

Alliansfriheten är död. Leve friheten att själv välja allians.

Berndt Tiberg